Fred Åkerström ägnade sin första LP-skiva till den då bortglömda visdiktaren Ruben Nilson (1893-1971). Skivan blev en sensation både när det gäller Freds mogna och självklara röst att framföra en litterär visa, men också hans nyskapande tolkningar som lyfte fram Rubens sociala och politiska engagemang som fanns i visorna men ännu var ”oupptäckta”. Innan dess framfördes Rubens ”vanvördiga visor” mestadels till luta och gitarr i de borgerliga salongerna, där man skrockade åt bibelparodierna som var så där ”lagomt förbjudna”. Fred gav Rubens visor nytt innehåll, på samma sätt som han senare också gjorde Bellmans viskonst angelägen och modern – från högtidliga framföranden av manskörer och till luta-ackompanjemang i herrklubbar. Det finns, helt klart, ett före och ett efter, när det gäller Fred Åkerströms nyskapande tolkningar av Ruben Nilsons och Bellmans visor. 

Det var Ruben Nilsons visor som först också väckte mitt intresse för visor. Jag ville ta reda på mer om hans liv och konstnärskap men det fanns då inget skrivet om honom, vilket gjorde mig än mer intresserad. Rubens två söner, Åke och Helge, fanns ännu i livet och genom Åke fick jag kopior på en del opublicerat material. Jag kontaktade Radiounderhållningen, redaktionen hette så på den tiden, och som frilansare fick jag uppdrag att producera en vis-show med publik från Mosebacke. Jag engagerade Fred Åkerström med trio, och den gamle lutsångaren Gunnar Turesson som gästartist. Gunnar hade tonsatt den kända visan Grevinnan och trubaduren och hade träffat Ruben. Efter genomförd och lyckosam inspelning i ett fullsatt Mosebacke Etablissement gick jag och Fred ut på krogen. 

 Morgonen efter inspelningen ringde Fred och föreslog att vi skulle bilda ett Sällskap. Jag hade stor respekt för Fred. Han var kraftfull, etablerad och nästan 20 år äldre, jag hasplade ur mig att jag ville välja halva styrelsen. Jag fick med mig Eva Danielson från Svenskt visarkiv och författaren Per Anders Fogelström. Vi konstituerade Sällskapet hemma hos Fred och hans fru Margareta i deras villa i Bromma den 7 februari 1982. Efter formaliteter så bjöd Fred för första gången på Ruben-måltid – sill, nubbe och kall öl – en måltid som enligt stadgarna ska bjudas på varje årsmöte den 7 februari, Rubens födelsedag. 

Fred Åkerström och jag fann varandra i vårt stora intresse för Ruben Nilson. Fred var alltid mycket solidarisk och röt i till mitt försvar om någon ifrågasatte mina idéer. Istället frågade han: vad var ditt förslag Lasse – oförglömligt för en ung frilansproducent. 

Karsten Wedel och jag gjorde en filmdokumentär om Ruben Nilson där Fred Åkerström naturligtvis medverkade som uttolkare. Programmet fick 1984 års Club 100-pris, årets bästa utlagda tv-produktion. 

I år firar vi Sällskapets 40 åriga existens den 14 augusti med en Ruben Nilson Dag på Jakobsbergs Gård utanför Stockholm. Ett tiotal artister medverkar, se info på vår hemsida www.ruben-nilson.se. Varför inte bli medlem hos oss? 

TEXT: LASSE ZACKRISSON