Lamporna bländar mig, jag anar bara silhuetter, men jag hoppas att de sitter där. Syrran, vännerna, kanske till och med några fans…? Jag har längtat efter dom. Publiken! 
Pirret i magen. Men också tvivlet. Det var så längesen! Tänk om fingrarna inte lyder? Om gitarren inte är stämd? Om jag inte kommer ihåg orden? Om jag sätter capot på fel band…? En kort sekund ångrar jag mig. Vill bara kliva av scenen. Mår illa. Ångrar att jag åt den där falafeln innan. Känner hur kjolen sitter för tajt, hur det flammar och blossar upp på halsen och i ansiktet och jösses, det är svettigt i polyesterskjortan. Försöker svälja, det kliar i halsen. Hur brukar jag börja? Jag tittar på mina medmusiker. Vera med trombonen ler mot mig. Amanda på basen nickar och nu händer det. Karin drar med stråken över cellon och första tonen ljuder. Jag lutar mig fram mot mikrofonen.

Det är 25 februari 2022, snart tre år sedan min debutskiva spelades in och nu står jag äntligen här, på releasefesten i min hemstad Stockholm. Vi hann spela i Gävle och Borlänge. Sen tog det stopp. Minns att vi hörde något på nyheterna på tåget upp, om det där viruset som hade spridits på någon skidort där blariga afterskiare hade blåst i samma visselpipa. Men det hade väl inget med oss att göra? Ett virus från Kina och en skivrelease i Gävle.

Skivan heter Frustration. Och snacka om frustrerande! All tid, energi, nerver, uppladdning. Och sen… Ingenting. Hundra t-shirts i källaren. Recensenter som inte recenserar. En skiva som kvävs av en global pandemi. Världen behöver sjukvård och vaccin, inte treackordslåtar om att knulla. 
Blir Manifestnominerad! Första gången i livet man ska få gå på gala! Då är den digital… Vi sitter hemma vid köksbordet med varsin liten bägare med chips i, handspriten uppdukad bredvid bubblet. Avdomnad. Långt ifrån glitter och röda mattan. Får Hanne Juul-stipendiet! Första gången i livet – ett stipendium! Fest och ära! Digitalt. Sitter som en ostkrok framför Zoom och försöker spela. Publiken nickar, men det är något strul med mikrofonen. Kanske är den bara inte anpassad för att man ska framföra visor? Bokar in nya datum för releasefest, som ställs in. När det är den tredje, fjärde gången gillt då går själva spelstället under. Konkurs pga coronan. 

Men nu. Äntligen. Jag ser dom inte, men visst är dom där. Publiken! Med visslingar, applåder, rop. Som balsam för den sköra själen. Just det, det är det här det handlar om! Att få spela live! Här och nu. Vara i samma rum. Det känns som att jag är fucking Ulf Lundell som står bredbent längst fram på en fläskig arenascen. Jublet. Euforin! 

Elin Callmer är vissångare, debutskivan Frustration (Troglodyt Produktion) finns på Spotify.